alfastrålning

Alfastrålning, eller alfastrålning, är strålning som uppkommer när en instabil atomkärna avger en alfapartikel, en heliumkärna bestående av två protoner och två neutroner. Alfapartikeln har +2 laddning och relativt stor massa. Den har hög joniseringsförmåga men mycket kort räckvidd i materia och i luft färdas den endast några centimeter innan den stoppas av exempelvis papper eller hud.

Alfastrålning uppstår vid radioaktiva omvandlingar hos tyngre grundämnen. Naturliga källor inkluderar uran- och toriumserierna samt radium och polonium. Polonium-210 och andra alfa-emitter används i vissa medicinska och industriella sammanhang; americium-241 förekommer till exempel i många brandsäkerhetsdetektorer.

På grund av sin höga joniseringsförmåga men låga penetrering är alfastrålning mest farlig när den når levande vävnad. Extern exponering utgör generellt ett begränsat problem eftersom källan avskärmas lätt, men intern exponering via inandning eller intag av alfa-emitter kan orsaka betydande skador lokalt i vävnad och organ.

Detektering och säkerhet: alfastrålning kan mätas med instrument som gasproportionella räknare, scintillationsräknare eller halvledardetektorer. Eftersom källan ofta är mycket liten och farlig framförallt vid intern dos, används särskilda säkerhetsrutiner vid hantering, förvaring och deponering av alfa-källor, samt noggrann kontaminationskontroll och avlägsnande.

Användningar och reglering: alfaemitter används i viss cancerbehandling (targeted alpha therapy) där målinriktad dosering minimerar skada på omgivande vävnad. Alfa-strålning följer också i radiometrisk datering och forskning där hög jonisering krävs, men kräver kontrollerad hantering och strålsäkerhetsperspektiv.