Stråledosen

Stråldosen är mängden energi från joniserande strålning som deponeras i ett material per massenhet. Den grundläggande enheten för absorberad dos är gray (Gy), där 1 Gy motsvarar 1 joule deponerad energi per kilogram vävnad. För bedömning av biologisk risk används även dosmått som tar hänsyn till strålningstyp och vävnads känslighet: effektiv dos (sievert, Sv) och motsvarande dos.

Absorberad dos beskriver mängden energi som lämnar av sig i vävnad (Gy). Sievert beskriver potentiell biologisk skada och beräknas som Gy gånger strålningsviktfaktorn w_R och vävnads viktfaktor w_T; den effektiva dosen sammanställs för att uppskatta risker för olika organ och för hela kroppen. Normalt används Sv för riskbedömning vid medicinska, industriella eller miljömässiga exponeringar.

Mätning och gränser: Naturlig bakgrundsstrålning finns överallt och medför små årliga doser. Regulatoriska gränser skiljer mellan yrkesmässiga och allmänhetens exponering. I Sverige följer Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) internationella riktlinjer från ICRP. En vanlig referens är att yrkesexponering får uppgå till cirka 20 mSv per år i genomsnitt över fem år, med högst cirka 50 mSv i ett enskilt år; allmänheten bör inte överstiga cirka 1 mSv per år. Dessa nivåer används för att skydda mot både akuta och långsiktiga effekter.

Biologiska effekter: Höga doser kan ge deterministiska effekter som hudrodnad, sjukdomssymtom och håravfall, medan låga doser ökar risken för långsiktig skada, särskilt cancer, vilket ofta uppskattas med en linjär hänsynsmodell (LNT) i regulatoriska sammanhang.

Skydd och tillämpningar: Stråldoser används inom medicinsk bildgivning och strålbehandling, kärnteknik och miljöövervakning. Skyddsåtgärder följer principerna rättfärdigande och ALARA (så låga som rimligen möjligt) tillsammans med dosövervakning och lämplig skärmning och arbetsrutiner.