Strålningsskador

Strålningsskador är skador på celler och vävnader som uppstår när kroppen utsätts för joniserande strålning, till exempel gamma- eller röntgenstrålning eller betastrålning. Strålningen orsakar skador på DNA och bildandet av fria radikaler, vilket kan leda till celldöd, mutationer och inflammatoriska reaktioner. Både lokala skador och systemiska effekter kan uppstå beroende på strålningens mängd, typen av strålning och hur stor del av kroppen som exponeras.

Lokala skador kan uppträda direkt som huderytem, brännskador och sår, särskilt vid extern exponering eller vid kontaminering av kroppen. Akut strålningssjukdom (ARS) uppstår vid hög dos och kan ge symtom som illamående, kräkningar, diarré, feber, yrsel och allmän svaghet. ARS delas in i olika syndrom beroende på vilken blod- och tarmvävnad som påverkas mest och kan leda till allvarliga hematologiska eller gastrointestinala komplikationer. Långsiktiga effekter inkluderar ökad risk för cancer, kataraktbildning och vävnadsfibros.

Orsakerna till strålningsskador inkluderar medicinsk användning av röntgen- eller strålbehandling, industriell exponering, samt olyckor och kontaminering vid kärntekniska incidenter. Vanliga målgrupper är patienter som genomgår radiologi och strålförstärkta terapier samt arbetstagare inom kärnteknik och medicinsk teknik.

Diagnos grundas på tidigare exponering, dosuppskattning, blodprov (till exempel leukocyt- och trombocytminskning) och kliniska tecken. Behandling fokuserar på omedelbar decontaminering, symptomatisk och stödjande vård, infektionprevention samt särskild vård vid ARS. Intern kontaminering kan kräva chelationsterapi eller specifika antagonister. Förebyggande åtgärder omfattar tid, avstånd, skärmar och övervakning av strålningsdos. Prognos beror på exponeringens storlek och organs påverkan.