Standardsreglering

Standardsreglering är det system av regler och institutioner som styr hur standarder utvecklas, antas och tillämpas i ett land eller inom en regional marknad. Den omfattar både de formella processerna för att ta fram standarder och hur dessa standarder används i lagstiftning, upphandling samt tillsyn och övervakning. Grundsyftet är att främja säkerhet, interoperabilitet och konkurrens, samtidigt som handel underlättas genom gemensamma referenspunkter för produkter och tjänster.

Nyckelaktörer är nationella standardiseringsorgan, branschkommittéer och internationella organ som ISO, IEC och europeiska organ som CEN och CENELEC. Nationella myndigheter och offentliga upphandlare kan hänvisa till harmoniserade eller frivilliga standarder i regler och kontrakt. Standarder som är harmoniserade kan användas för att visa överensstämmelse med EU-direktiv eller nationell reglering och därmed förenkla marknadstillträde.

Processen för standardsreglering innefattar arbetet i tekniska kommittéer, offentliga samråd, och bedömningar av konsekvenser. När standarder antas kan de refereras i lag eller föreskrifter eller användas frivilligt. Konformitetsbedömningar, certifiering och tillsyn används sedan för att kontrollera att produkter och tjänster följer de angivna kraven.

Regelverket kring standarder inverkar på innovation och investeringar genom att ge tydlighet om krav och testmetoder. Samtidigt utmanas regleringen av snabba tekniska förändringar, behov av bred förankring och kostnader för små aktörer. I praktiken varierar graden av bindande effekt mellan länder och sektorer; inom vissa områden är standarder obligatoriska, i andra bygger de på frivillighet och marknadsbaserad efterfrågan.

Exempelvis i Sverige ansvarar Svenska institutet för standarder (SIS) för att samordna nationell standardutveckling och representera landet i internationella och europeiska standardiseringsorgan. Standardisering används inom bygg, miljö, produkter och IT för att uppnå säkerhet, kompatibilitet och handel över gränserna.