Stamnätsinfrastrukturen

Stamnätsinfrastrukturen är ett begrepp som beskriver nätets kärntråd – de högkapacitetsförbindelser som binder samman regionala nätverk och knyter ihop nationella och internationella länkar. Begreppet används inom flera sektorer, framför allt telekommunikation och elförsörjning. Inom telekommunikation avser stamnätsinfrastrukturen långväga fibernät, uppkopplingslänkar mellan knutpunkter och större datahallar, samt gränsöverskridande kabelsystem. Inom energi omfattar det högspänningsnätet samt de stamnätskällor och anläggningar som transporter el från producenter till regionala och lokala nät.

Egenskaperna hos stamnätsinfrastrukturen kännetecknas av hög kapacitet och långa avstånd, ofta geografiskt spridd för att uppnå redundans och tillförlitlighet. Nätet är kritiskt för samhällets funktion och byggs ut så att det ska vara robust mot störningar och snabba omställningar. Ägande och drift ligger vanligtvis hos specialiserade företag eller myndigheter, och tillträde till stamnätsresurser regleras för att garantera icke-diskriminerande tillgång för olika aktörer samt för att hantera säkerhet och försörjning.

Roll och betydelse: Stamnätsinfrastrukturen möjliggör samhällskritiska tjänster som kommunikation och elförsörjning, underlättar övergången till digitalisering och förnybar energi, samt bidrar till internationell handel och datatrafik. Investeringar i stamnätsnät kräver långsiktig planering och ofta reglering av tillgång och tariffuppbyggnad. Frågor om säkerhet, resiliens och cyberskydd blir allt viktigare när nätet anpassas till ökad digitalisering och elektro- och IT-integration.