Smärtlindrande

Smärtlindrande är ett begrepp som används för läkemedel och behandlingar som minskar upplevelsen av smärta. Det omfattar både receptbelagda och receptfria läkemedel samt lokala behandlingar och vissa icke-farmakologiska metoder. Analgetika används vid både akut och kronisk smärta och ordineras eller väljs ut utifrån smärtans karaktär, intensitet och patientens övriga hälsotillstånd.

Huvudgrupperna av smärtlindrande läkemedel inkluderar paracetamol, icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) samt opioider, i kombination med så kallade adjuvans- eller co-analgetika. Paracetamol har smärt- och febernedsättande effekt utan betydande antiinflammatorisk verkan och kan vara förstahandsval vid lätt till måttlig smärta. NSAID som ibuprofen, naproxen eller diclofenac hämmar prostaglandinsyntesen och har antiinflammatorisk effekt men kan orsaka magbesvär, blödningar, njurpåverkan och vilka risker som är kopplade till hjärt-kärlsjukdomar. De bör undvikas eller noggrant övervägas vid ulcus, njur- eller hjärtproblem.

Opioider såsom kodein, tramadol, morfin och fentanyl används för måttlig till svår smärta när andra läkemedel inte räcker, men de medför risk för beroende, tolerans och andningsdepression. De ska användas med försiktighet och följs av vårdgivare. Adjuvans- eller co-analgetika inkluderar antidepressiva och antikonvulsiva läkemedel som kan vara särskilt effektiva vid neuropatisk smärta, liksom lokala behandlingar som lidokainplåster.

Doseringsregler, säkerhet och patientutbildning är centrala för all smärtlindring. Långvarig behandling ska övervakas av vårdgivare, och man bör alltid väga fördelar mot risker och möjliga interaktioner med andra läkemedel och alkohol.