Rättstiftning

Rättstiftning är den delen av rättssystemet som består av skriftliga lagar som beslutats av den lagstiftande makten i Sverige. Denna rättsordning omfattar främst lagar som antagits av riksdagen och förordningar som utfärdats av regeringen. Grundlagarna utgör den konstitutionella ramen och tillhör också rättstiftningen. Rättstiftningen reglerar medborgares och myndigheters rättigheter och skyldigheter samt hur olika rättsfrågor ska hanteras.

Rättstiftningen består av primär lagstiftning (lagar) och sekundär lagstiftning (förordningar och andra föreskrifter). Lagar antas av riksdagen efter utredning i olika utskott, medan regeringen kan utfärda förordningar som konkretiserar hur lagen ska tillämpas. Myndigheter utfärdar ofta föreskrifter som kompletterar lagarna. Lagarna publiceras i Svenska författningssamlingen och görs tillgängliga via riksdagens och regeringens webbplatser. EU-lagstiftning påverkar nationell rätt genom implementering och har särskild betydelse inom unionens rättsordning.

Processen innebär att initiativ till ny lag kan komma från regeringen eller riksdagen; lagförslag behandlas i utskott och i kammaren innan riksdagen antar lagen. Promulgation sker sedan av regeringen och lagen träder i kraft på angivet datum, ibland med övergångsbestämmelser.

Rättstiftningen skiljer sig från rättspraxis, dvs. domstolars prejudikat och tolkningar, samt från rättstillämpningen i myndigheternas handläggning. Exempel på välkända rättstiftningar är brottsbalken, miljöbalken och lagen om offentlig upphandling.