Psykoanalytisk

Psykoanalytisk är en benämning som används för att beskriva teorier, metoder och terapeutiska praktiker som härrör från psykoanalysen, en inriktning inom psykologi och psykiatri som utforskar det omedvetnas roll i tanke, känslor och beteende. Termen används ofta som adjektiv, till exempel psykoanalytisk teori eller psykoanalytisk terapi.

Historiskt uppstod psykoanalysen hos Sigmund Freud i slutet av 1800-talet, byggd på teorier om det omedvetnas betydelse och om utvecklingen av personligheten. Efter Freud utvecklades olika inriktningar, inklusive klassisk psykoanalys, objektrelationer, självpsykologi och senare skolor som Lacan. Begreppet psykoanalytisk används också inom kulturvetenskap och litteraturteori för att beskriva analyser som fokuserar på omedvetna processer och symboler.

Viktiga begrepp inom psykoanalytisk teori inkluderar det omedvetna, drömtolkning, fri association, samt strukturerna id, ego och superego, försvarsmekanismer och psykets utvecklingsstadier. Centrala fenomen i terapin är överföring och motöverföring, där patientens relation till terapeuten speglar tidigare relationer. Målet är ofta att bringa omedvetna konflikter till medveten nivå och därigenom lindra symptom samt öka självförståelsen.

Praktik inom psykoanalytisk terapi innebär vanligtvis regelbundna sessioner över längre tidsperioder, där terapeutens tolkningar och patientens fria associationer används för att utforska dolda drivkrafter. Utbildning kräver långsiktig klinisk träning, ofta med egen psykoanalytisk självanalys som del av processen.

Inflytande och kritik: psykoanalysen har haft stort kliniskt och kulturellt inflytande men möter kritik om metodens empiriska stöd och tidskrav. Idag används psykoanalytiska perspektiv inom psykodynamiska terapier och inom akademisk teori samt i kliniska sammanhang världen över.