Propagationsfaktorer

Propagationsfaktorer är faktorer som påverkar hur en våg eller signal sprids genom ett medium eller genom fritt utrymme, och som därigenom påverkar signalens styrka, fas och ankomsttid. Inom telekommunikation används begreppet för att beskriva hur avstånd, terräng och omgivning förändrar mottagarens signalstyrka och därmed länkens prestanda. Begreppet används också inom akustik, optik och seismik.

Faktorerna kan delas in i flera kategorier: avstånd och väg genom miljön, frekvens och våglängd, mediets egenskaper (permittivitet och ledningsförmåga samt fuktighet), ytors beskaffenhet och geografi (reflektioner, diffraktion och spridning samt terräng- och havsytans egenskaper), atmosfäriska och miljömässiga tillstånd (regn, dimma, temperatur, luftfuktighet, jonosfärens tillstånd), polarisering och antenners egenskaper (polarisation, matchning, vinkel och förstärkning), samt multipath och tidsvariationer (fading).

Mode- och mätmetoder inkluderar modeller för fri rumsförlust (FSPL), empiriska modeller som Okumura-Hata och COST-231, samt ray tracing och diffraktion vid hinder för mer detaljerade scenarier. ITU-R-standarder ger riktlinjer för vägledning i olika miljöer. Mätningar och kampanjer används för att kalibrera modellerna.

Användning i praktiken sker främst inom nätverksplanering och länkbudgetering för att bedöma täckning, tillförlitlighet och datahastighet. Inom akustik och optik påverkar propagationsfaktorer ljudspridning och bildkvalitet.