Processteorin

Processteorin är en teoretisk inriktning inom samhällsvetenskap och organisatoriska studier som betonar processer som kärnan i förklaringar, snarare än enbart tillstånd, variabler eller resultat. Den fokuserar på hur händelser utvecklas över tid, vilka mekanismer som driver förändring och hur kontexten påverkar utfallet. Centrala begrepp inkluderar temporality, sekvenser, rutiner samt dynamiska interaktioner och återkoppling. Begreppet vägberoende används ofta för att beskriva hur tidigare beslut formar framtida möjligheter.

Teorin framhäver att orsaker verkar genom processer och att kausalitet är tidsbunden och ofta kumulativ. Förändring ses som en följd av samspel mellan aktörer, strukturer och kontext, där små händelser kan få betydelse över lång tid. Processer kartläggs ofta som steg, faser eller händelsekedjor och analyseras utifrån deras ordning och mekanismer.

Metoder som process-tracing, longitudinella fallstudier, sekvensanalys och händelsehistoria används för att fånga processernas ordningsföljd och underliggande mekanismer. Användningsområden inkluderar organisationsförändring, policydiffusion, innovation och entreprenörskap samt sociologiska studier av institutionsförändringar.

Styrkorna med processteorin är dess förmåga att förklara hur förändring uppstår och utvecklas över tid samt hur sammanhang påverkar mekanismer. Begränsningar inkluderar krav på tidsmässig data, risk för begränsad generaliserbarhet och att resultaten kan vara starkt kontextbundna.

Historiskt har processteorin formats av influenser från processfilosofi, systemteori och utvecklats inom managementforskning, sociologi och psykologi.