Panoramaröntgen

Panoramaröntgen, eller panoramisk tandradiografi, är en diagnostisk bildteknik som ger en tvådimensionell översiktsbild av över- och underkäken, tänderna och omgivande strukturer. Bilden visar hela tandbågen i en enda exponering och används som komplement till andra röntgenundersökningar.

Teknik och bildproduktion: Under undersökningen står patienten vanligtvis upprätta eller sitta, med hakan i ett stöd. En röntgenkälla och en detektor roterar runt huvudet och fångar information från båda käkarna under ungefär 12–20 sekunder. Resultatet kan vara en digital bild eller en film/platta beroende på utrustningen. Vid digital panoramaröntgen används sensorer eller bildsensorer som möjliggör snabb återgivning och enklare bildförbättring.

Indikationer: Panoramaröntgen används vid planering av tandreglering, bedömning av visdomständer, undersökning av missfärgningar, cystor, tumörer eller frakturer, samt vid planering av implantat och utvärdering av käkbenets struktur. Den ger en bred överblick som hjälper till att avgöra om mer detaljerade, intraorala eller 3D-bildtekniker behövs.

Fördelar och begränsningar: Fördelen är att den täcker hela tandraden i en snabb undersökning med relativt låg stråldos jämfört med flera intraorala röntgenbilder. Begränsningar inkluderar lägre upplösning jämfört med intraorala bilder och risk för distorsion eller överlappning av strukturer, vilket gör den mindre lämplig för att bedöma karies, finare benförändringar eller exakt rotbehandling.

Säkerhet: Panoramaröntgen utgör joniserande strålning och används enligt principen ALARA (så lågt som rimligt möjligt). Skydd åtföljer ofta, och undersökningen används när kliniskt motiverat. Strålningsdosen är liten och kontrollerad, men patienter bör informeras om risker och nytta, särskilt om radiologiska undersökningar upprepas. Panoramaröntgen används ofta som första bild i en diagnostisk utredning och kompletteras av andra bildmetoder vid behov.