Organfördelning

Organfördelning är den process inom hälso- och sjukvården som avgör hur donerade organ tilldelas patienter som behöver transplantation. Den omfattar både organ från avlidna donatorer och från levande givare, samt den praktiska hanteringen av organens bedömning, bevarande och transport.

Processen börjar ofta när ett organ blir tillgängligt och ett transplantationsteam gör en medicinsk bedömning av givaren och mottagaren. Organen matchas mot potentiella mottagare baserat på flera faktorer, såsom blodgrupp, vävnadstyp, storlek och medicinskt behov. Det finns också hänsyn till väntetid, prognos och logistiska faktorer som geografisk närhet och transporttid för att bevara organets funktion så mycket som möjligt. Målet är att uppnå rättvisa och effektivitet samtidigt som patienternas överlevnad och livskvalitet maximeras.

Viktiga kriterier i organfördelningen inkluderar biologisk kompatibilitet, medicinska kontraindikationer, samt prioriteringsprinciper som ofta är fastställda i nationella eller regionala riktlinjer. Etiska principer som autonomi, rättvisa och transparens är centrala för beslutsfattandet, liksom vikten av att minimera väntetid och ojämlikheter i vården.

Ansvariga aktörer varierar mellan länder men involverar vanligtvis transplantationsnämnder eller motsvarande myndigheter, sjukhusens transplantationsenheter och regionala vårdgivare. Nationella riktlinjer och internationella nätverk, som Eurotransplant eller andra samarbetsorgan, stödjer harmonisering och rättvis fördelning över gränser.

I Sverige regleras organfördelningen av myndighets- och vårdgivarens riktlinjer samt nationella etiska principer, och den sker i samarbete mellan regionala och nationella aktörer. Internationalt samverkas det genom donator- och mottagarnätverk för att optimera tillgången och rättvisan i organfördelningen.