Näringsökning

Näringsökning är ett begrepp inom biologi som avser de processer genom vilka organismer får i sig och utnyttjar näringsämnen från sin omgivning för att växa, underhålla sina funktioner och fortplanta sig. Begreppet omfattar upptag av joner och molekyler genom cellmembran, transport inom vävnader och vidare assimilation till biomassa. Hos växter sker i huvudsak mineralupptag genom rötter, ofta med hjälp av mykorrhizala svampar som förbättrar upptaget av näringsämnen. Hos djur sker upptag via mag-tarmkanalen och transport till celler där ämnena används i metabolism. Mikroorganismer kan ta upp näringsämnen direkt från omgivningen genom transportproteiner och anpassa upptaget efter tillgången i miljön.

Upptagets hastighet och effektivitet påverkas av flera faktorer, bland annat koncentrationen av näringsämnen, pH, temperatur, fukt och konkurrens med andra organismer. Genetiska egenskaper och fysiologiska anpassningar avgör hur effektivt en organism kan välja och assimilera olika näringsämnen. Inom ekologi används ofta begreppet näringsbegränsning, där tillväxten styrs av det mest begränsande näringsämnet enligt Liebigs lag.

Mätningar av näringsökning inkluderar upptagsrater och tillväxt, samt näringsutnyttjande och elementbalanser som C:N:P i biomassan. Analys av växtnäring och jordens kemi används för att uppskatta näringsstatus i ekosystemet och följa förändringar över tid.

Betydelsen av näringsökning är central inom jord- och växtvetenskap, ekologi och näringsforskning. Den hjälper till att förstå hur organismer svarar på näringsförhållanden, hur produktivitet styrs av näringstillgång, och hur näringsförändringar kan påverka ekosystemtjänster och miljöfrågor som övergödning och markförändringar.