Näringsflödet

Näringsflödet är ett begrepp inom ekologin som beskriver hur näringsämnen som kväve och fosfor rör sig genom ett ekosystem från den icke-levande miljön till organismer och tillbaka igen genom nedbrytning. Till skillnad från energiflödet, som i huvudsak är obrytbart och går i en riktning där energi förbrukas som värme, är näringsflödena cykliska och återvinns mellan biotiska och abiotiska komponenter.

Huvudkomponenter i näringsflödet är producenterna (ofta växter eller fototrofiska organismer) som tar upp närsalter från jord eller vatten, konsumenterna som använder näringsämnena i sina kroppar, och nedbrytarna som bryter ner dött material och frigör näringsämnen till miljön igen. De viktigaste näringsämnena i många ekosystem är kväve och fosfor, medan kol ofta behandlas inom kolcykeln som ett särskilt viktigt liksom energirelaterat ämne.

Cykliska processer styr näringsflödet. I kvävecykeln fixeras N2 av mikroorganismer till ammonium, växter assimilierar nitrogener, nedbrytare frigör ammonium igen via ammonifikation, och nitrifikation samt denitrifikation omvandlar olika kväveserier och återför kvävet till atmosfären. Fosforcykeln är mindre gasförande och drivs främst av geologisk vittring, växtupptag, återföring via det organiska materialet och nedbrytning, vilket gör fosfor ofta en långsammare men centralt reglerande resurs i många ekosystem.

Människans aktiviteter, som utsläpp av gödsel, avloppsvatten och jordbrukets överutnyttjande, kan kraftigt påverka näringsflödet genom eutrofisering och förändrade näringsbudgetar i mark och vatten. Förståelsen av näringsflödets struktur är central för att bedöma ekosystemets produktivitet och dess sårbarhet.