Näringsberoende

Näringsberoende är ett medicinskt tillstånd där en person helt eller delvis är beroende av artificiell näring för att upprätthålla kroppens näringsbehov på grund av att oral eller enteral födoämnesintag inte längre räcker. Begreppet omfattar både enteral nutrition (EN) och parenteral nutrition (PN). EN levereras via mag-tarmkanalen, exempelvis via munnen eller via sonder (nasogastrisk, nasojejunal eller gastrostomi). PN ges intravenöst, ofta som total parenteral nutrition (TPN) när tarmen inte fungerar eller inte kan användas tillräckligt.

Indikationer för näringsberoende inkluderar svår sväljsvårighet eller risk för aspiration, neurologiska eller muskuloskeletala sjukdomar som påverkar förmågan att äta, cancer som påverkar mun-tarm eller orsakar blockering, postoperativa eller kritiskt sjuka patienter, samt kort tarm-syndrom eller malabsorptionssjukdomar. Beslut om EN eller PN baseras på funktionell tarm, riskprofil och prognos, med mål att upprätthålla eller återställa näringsbalans och förebygga undernäring.

Vård och uppföljning kräver ett tvärvetenskapligt team. Viktiga aspekter är kaloribehov, proteinnivåer, mikronäringstillförsel, vätskebalans och laboratorieövervakning samt förebyggande av komplikationer som infektioner, leverdysfunktion och metabola rubbningar, inklusive refeeding-syndrom. Hur länge näringen behövs beror på den underliggande sjukdomens fortskridande och möjligheten till återgång till oral eller enteral näring. Etiska överväganden och patientens mål med vården tas i beaktande, särskilt vid långvarig eller livsuppehållande näring.