Nervvävnadsskada

Nervvävnadsskada avser skada på nervvävnad i centrala eller perifera nervsystemet och kan ge sensoriska, motoriska och autonoma störningar. Skadan kan uppkomma till följd av trauma, kompression, ischemi, inflammatoriska tillstånd, toxiner eller tumörer. Ofta krävs en noggrann bedömning av funktionsnedsättning och smärtbild för att avgöra påverkan på specifika nervgrenar eller regioner.

Skadans klassificering följer ofta Sunderland- eller Seddon-systemet och delas vanligtvis in i neuropraxia, axonotmesis och neurotmesis. Neuropraxia innebär en tillfällig ledningsblock utan axonal skada och har oftast god prognos. Axonotmesis innebär skada på axonet med bevarad eller delvis bevarad stödcell-ram, vilket kräver längre återhämtning. Neurotmesis är den mest allvarliga formen där nervens delar är avskurna eller luckrar upp helt och kräver ofta kirurgisk rekonstruktion.

Patofysiologiskt uppstår i perifera nervsystemet en Wallerian degeneration distal till skadan, och återväxt sker med hjälp av Schwannceller och riktade axonal-Förlängningar, i snitt cirka 1–3 mm per dag. Centrala nervsystemet har generellt sämre regenerationsförmåga eftersom gliaceller och andra faktorer bildar en inhibitorisk miljö.

Symtom varierar beroende av skadans plats och omfattning och kan inkludera svaghet, nedsatt känsel, parestesier och smärta. Diagnostik innefattar neurologisk undersökning, elektromyografi och nervledningshastighet samt bilddiagnostik som MR eller ultraljud.

Behandling beror på skadans svårighetsgrad. Neuropraxia kräver ofta konservativ behandling och rehabilitering, medan axonotmesis och neurotmesis kan behöva kirurgisk återföring, nervgraft eller nervöverföringar. Rehabilitering, smärthantering och behandling av underliggande orsaker som diabetes är central för prognosen, som varierar mycket mellan olika fall. Förebyggande fokuserar på skydd mot skador och riskfaktorhantering.