Näringsbedömning

Näringsbedömning är en systematisk process inom vården som syftar till att bedöma en persons näringstillstånd genom att samla in och tolka information om kostvanor, kroppssammansättning, biokemiska markörer och klinisk status. Målet är att upptäcka undernäring eller risk för undernäring samt att bedöma hur sjukdom eller behandling påverkar näringsbehovet och näringsbehovets uppfyllelse.

Bedömningen omfattar anamnes om kostintag och symtom, klinisk bedömning av tecken på näringsbrist, samt mått på kroppssammansättning såsom vikt, längd och BMI, samt viktförluster över tid. Vid behov används även mått som mid-arm längdmätning eller andra antropometriska tester. Biokemiska indikatorer kan ingå, exempelvis albumin, transferrin och CRP, men tolkningen måste ske i samspel med inflammationsstatus och klinisk bild. Funktionell bedömning, till exempel gripstyrka och vardaglig funktion, kan ge ytterligare information. Vanliga screeningverktyg som används i vården är MUST, SGA och MNA, vilka snabbt kan identifiera patienter i riskzon för näringsproblem.

Processen sker vanligtvis i två steg: en initial screening vid vårdberaktningsplatsen och en mer detaljerad näringsbedömning vid behov, följd av dokumentation i patientjournalen och uppföljning över tid för att utvärdera effekten av åtgärder. Åtgärder kan inkludera kostråd och energität mat eller kosttillskott, och i vissa fall enteral eller parenteral näring.

Målgrupperna är personer i olika åldrar, särskilt äldre, samt patienter med cancer eller kroniska sjukdomar. Näringsbedömningen används i vårdinstanser som primärvård, sjukhus och äldreboenden för att underlätta behandlingsplanering och förbättra vårdutfall.