MICvärdet

MICvärdet, eller minimum inhibitory concentration (minsta inhiberande koncentrationen), är den lägsta koncentrationen av ett antimikrobiellt medel som hämmar synlig tillväxt av en mikroorganism efter en standardiserad inkubation. Det används som ett nyckelmått i antibiotikakänslighetsbestämning och utgör grunden för hur effektivt ett läkemedel kan förväntas vara mot en viss organism i klinisk behandling.

Bestämningen sker vanligtvis med mikrodilution eller makrodilution i näringslösning (broth microdilution eller macro-dilution) eller med agar-dilution, samt med diffusionsmetoder som E-test. Protokollen följer internationella riktlinjer från CLSI eller EUCAST, där inoculumstorlek, media, temperatur och inkubationstid standardiseras. Resultatet anges i enhet µg/mL och avser en kvantitativ gräns för hämning av tillväxt.

För tolkning används breakpoints som definierats för varje organismer och antibiotikum samt infektionstyp. MIC-värdet klassificerar isolatet som känsligt (S), intermediärt (I) eller resistent (R). Data kan också beskrivas med MIC50 och MIC90 för att illustrera fördelningen bland en population, och epidemiologiska cutoffs (ECOFFs) används ibland för att särskilja vildtyps- från icke-vildtypsbakterier.

Det som MIC mäter är en in vitro-egenskap och påverkas av exempelvis inoculumstorlek, näringsmedium, pH och proteinnivåer. Ett lågt MIC garanterar inte klinisk framgång, och ett högt MIC garanterar inte misslyckande. Klinisk bedömning kräver därför även PK/PD-perspektiv samt infektionens lokalisation och miljö, eftersom läkemedlets koncentrationer och distribution avgör om målet uppnås.