Lågkod

Lågkod, eller low-code, beskriver en utvecklingsmetod där program byggs med minimalt handskrivet kodande genom visuella utvecklingsmiljöer, konfigurationsbaserad logik och återanvändbara komponenter. Målet är snabbare leverans av affärsappar och större delaktighet bland användare utan djup kodkompetens. En vanlig distinktion är att lågkod riktar sig till både professionella utvecklare och citizen developers, medan no-code ofta syftar på helt kodfria lösningar.

Vanliga kännetecken är dra-och-släpp-gränssnitt, visuell data modellering och arbetsflödesautomatisering samt färdiga integrationer till affärssystem via API:er. Plattformar erbjuder mallar, komponentbibliotek och enkel distribution till webb och mobil. Styrning och säkerhet med roller, versionering och testning blir ofta centrala i företagsmiljöer.

Användningsområden inkluderar interna verktyg, dashboards och affärsprocesser som kan automatiseras utan stora utvecklingsprojekt. Fördelar är snabbare utveckling, lägre IT-kostnader och ökad affärsflexibilitet. Begränsningar inkluderar begränsad anpassning för mycket komplexa eller prestandakritiska system, risk för leverantörslåsningsproblem och behov av arkitektur- och säkerhetsramverk.

Historiskt har lågkod vuxit sedan 2010-talet med plattformar som OutSystems och Mendix samt Microsoft Power Platform. Köpare är ofta stora företag och offentliga organisationer som vill digitalisera processer snabbt och säkra underhållbara lösningar inom sina befintliga molnlandskap. Lågkod kompletterar traditionell mjukvaruutveckling och kräver ofta tydlig styrning.

Kritik och överväganden inkluderar risker för fragmenterad teknikinfrastruktur, beroende av plattformens ekosystem samt problem med governance och säkerhet vid bred användning. För att maximera nytta bör organisationer införa standarder, utbildning och tydliga riktlinjer för när lågkod lämpar sig samt hur integrationer och kodstöd hanteras.