Langerhanske

Langerhanske är en sammanfattande benämning som används för två relaterade anatomiska begrepp uppkallade efter den tysk-svenske patologen Paul Langerhans: Langerhanska öarna i bukspottkörteln och Langerhanska celler i huden. Begreppet används i svensk medicinsk litteratur för att hänvisa till dessa två separata men namnrelaterade strukturer.

Langerhanska öarna, även kallade öarna av Langerhans, är små endokrina cellkluster i pankreas. De bildar det endokrina inselnätet som reglerar blodsockret genom hormonerna insulin (beta-celler), glucagon (alpha-celler) och somatostatin (delta-celler), samt mindre andelar av andra celltyper. Upptäckten beskrevs av Paul Langerhans år 1869. Den hormonella utsöndringen samverkar med det exokrina pankreasets funktion och spelar en central roll i diabetes mellitus’ patofysiologi.

Langerhanska celler är dendritiska celler i epidermis och i vissa mucösa slemhinnor. De fungerar som antigenpresenterande celler i hudens immunförsvar: de fångar antigener, migrerar till regionala lymfkörtlar och presenterar dem för T-celler. De härstammar från benmärgen och uttrycker bland annat S-100-protein och CD1a. De är viktiga i skydd mot mikroorganismer och i immunologiska hudreaktioner såsom kontaktdermatit. Förväxla inte med Langerhanska cellhistiocytoser, där Langerhanska celler prolifererar onormalt.