Kärnvapenåldern

Kärnvapenåldern är den historiska perioden då kärnvapen blev en central faktor i internationell säkerhetspolitik. Den inleddes under andra världskriget med utvecklingen av kärnvapen och förstärktes 1945 när Trinity-testet genomfördes i New Mexico och atombomber fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Denna händelse markerade starten på en era där kärnvapen kom att spela en allt större roll i militära strategier och politiska beslut.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande kärnvapenarsenal och ett system av ömsesidig avskräckning mellan USA och Sovjetunionen. Andra viktiga aktörer följde, där Storbritannien, Frankrike och Kina utvecklade egna program, och senare länder som Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea etablerade eller demonstrerade kärnvapenkapacitet. Proliferationen och förbättringarna i leveranssystem – ICBMs, SLBMs och bombplan – förändrade den globala säkerhetslandskapet.

Det centrala begreppet i kärnvapenåldern är avskräckning: hot om massförstörelse användes som medel för att förhindra attacker mellan kärnvapenstater. Denna doktrin har varit känd som total avskräckning eller MAD. Den tekniska utvecklingen ledde till kärnvapentrinaden (triaden) med luft-, land- och maritila leveranssystem, samt kontinuerlig modernisering av missiler och försvarssatsningar.

Runt denna era utvecklades internationella ramverk för att kontrollera spridning och begränsa användning: 1968 års ickespridningsavtal (NPT) blev centralt; 1996 års fördrag om kärnvapentest (CTBT) har ännu inte trätt i kraft men spelar en viktig roll i normbildningen; bilaterala och multilaterala avtal som SALT, START och New START bidrar till att begränsa arsenalerna.

Denna period har haft djupa effekter på internationell politik, militär strategi, ekonomi och samhälle. Den har format säkerhetssamarbeten, diplomati, teknikindustri och kulturen, samtidigt som riskerna för katastrofala misstag och ny teknologi fortsätter att utgöra en utmaning i dagens värld.