Kroppsvätskebalans

Kroppsvätskebalans är kontrollen av kroppens vatten och elektrolyter mellan intracellulära och extracellulära vätskerum, så att cellerna och vävnaderna får rätt miljö för funktion. Balansen styrs av osmotiska gradienter, natrium- och andra elektrolyters koncentrationer samt hormonell reglering av törst, vattenutsöndring och natriumretention.

Den största delen av kroppsvätskan finns intracellulärt, omkring två tredjedelar. Extracellulär vätska delas i interstitiell vätska och plasmavätska. Osmosreglering styr Vattenrörelsen mellan rummen via natrium, klorid och glukos. Hormoner som antidiuretiskt hormon (ADH/vasopressin) reglerar njurarnas vattenreabsorption, medan RAAS och aldosteron påverkar natrium- och vattenretention. Natriuretiska peptider motverkar dessa mekanismer.

Vikten av balansen är att upprätthålla blodvolym, blodtryck och cellernas funktion. Kliniska tecken följs av viktförändringar, hudturgor och urinproduktion. Laboratorieparametrar innefattar plasmaosmolalitet, natrium, kalium och kreatinin, samt urinens osmolalitet och natrium. Bedömning görs ofta med sammanvägning av klinik och laboratorieprov.

Vanliga rubbningar inkluderar vätskebrist och hypovolem hyponatremi, hypernatremi vid undervätskning, samt ödem vid hjärtsvikt, leversjukdom eller njursjukdom. Tillstånd som diabetes insipidus orsakar polyuri och hypernatremi, medan SIADH ofta ger hyponatremi.

Behandling och uppföljning beror på orsak och svårighetsgrad. Vätsketerapi med kristalloider eller kolloider används vid hypovolem volymbrist; vid hyponatremi kan försiktig korrektion vara nödvändig under övervakning. Vid ödem används diuretika. Kontinuerlig övervakning av vikt, urinproduktion och elektrolyter är vanligt, liksom behandling av underliggande sjukdom.