Laboratorieparametrar

Laboratorieparametrar är kvantitativa eller kvalitativa värden som erhålls från laboratorietester och används för att bedöma kroppens funktioner och hälsa. Parametrarna kan vara koncentrationer, antal celler, enzymaktiviteter eller närvaro av specifika ämnen i blod, urin eller vävnadsprov. Resultaten tolkas i kliniskt sammanhang och jämförs med referensomfång.

De vanligaste laboratorieparametrarna finns inom olika områden. Klinisk kemi mäter exempelvis natrium, kalium, klorid, bikarbonat, glukos, kreatinin, urea, ALAT (ALT), ASAT (AST), ALP, bilirubin, totalt kolesterol och triglycerider samt HbA1c. Hematologi räknar blodstatus med Hb, hematokrit, trombocyter och vita blodkroppar. Koagulationsparametrar som INR och andra delprover används ofta. Urin- och mikrobiologitest kan ge renhet, proteiner eller bakterie- eller odlingsresultat. Blodgasparametrar som pH, pCO2, pO2 och laktat används i kritiska vårdsituationer. Endokrina tester inkluderar TSH och fria T4.

Referensintervall och enhet varierar mellan laboratorier och ålder eller kön. Värden över eller under intervallet kan indikera avvikelser men kräver klinisk kontext och ofta upprepad provtagning eller kompletterande tester. Vissa tester är semiquantitativa eller kvalitativa (till exempel positiv/negativ). Resultaten rapporteras i standardiserade enheter, vanligtvis SI-enheter, med angiven osäkerhet och eventuella korrigeringar.

Tolkningen påverkas av preanalytiska faktorer som provtagningssätt, ständig fasta, tid på dygnet och biokemiska variationer. Kvalitetskontroll och kalibrering av mätutrustning säkerställer att resultaten är tillförlitliga och jämförbara mellan analyser. Läkare använder laboratorieparametrar tillsammans med klinisk bild och patientens historia vid diagnostik och uppföljning.