Korrosionsbeständigheten

Korrosionsbeständigheten är materialets förmåga att motstå nedbrytning orsakad av kemiska reaktionsmiljöer eller elektrolyter. Den avgör hur länge en komponent kan fungera innan korrosion påverkar funktion eller integritet. Korrosionshastigheten varierar med miljö, temperatur, närvaron av joner som klorider, syre och pH-nivåer samt materialets mikrostruktur och ytbehandling.

Korrosion uppstår genom oxidation eller reduktion vid kontakt med vatten, luft eller kemikalier. Ett viktigt skyddande fenomen är passivation: vissa metaller bildar en tät oxidfilm som förhindrar vidare nedbrytning. Om filmen försämras kan lokala korrosionsfenomen såsom pitting, crevice corrosion eller galvanisk korrosion uppstå när olika metaller kommer i kontakt i elektrolyt.

Material med hög korrosionsbeständighet inkluderar rostfria stål som 304 och 316, duplex-stål, titan och titanlegeringar, aluminium med ett skyddande oxidskikt samt nickelbaserade legeringar som Inconel. Ytbehandlingar och beläggningar, polymerer och keramiska skikt kan avsevärt förbättra korrosionsbeständigheten. Design- och driftåtgärder som korrekt materialval, isolering av olika metaller, passivisering, beläggningar och katodiskt skydd minskar riskerna.

Testning av korrosionsbeständighet innefattar beräkningar av korrosionshastighet (mm/år) och standardprov som saltblade (saltstråleanalys, ofta ASTM B117), potentiodynamisk polarisation och elektrokinetisk impedansspektroskopi. Resultaten används i certifieringar och vid design i marin, kemisk och medicinsk industri.