Järnmalm

Järnmalm är bergarter och mineraler som innehåller tillräckligt mycket järn för metallurgisk bearbetning. De vanligaste järnmineralen är magnetit (Fe3O4) och hematit (Fe2O3); mindre vanligt förekommande är siderit (FeCO3) samt goetit och olika typer av limonit. I naturen förekommer järnmalm ofta i bandade järnformationer från tidig geologisk tid och i olika sekundära mineralkompositioner. Malm anses vara ekonomiskt utvinningsbar när järnhalten och renheten gör exploateringen lönsam.

Bearbetningen av järnmalm omfattar brytning, krossning och malning följt av koncentration genom magnetisk separation, flotation eller andra metoder. Det koncentrerade materialet pelletiseras eller används direkt i smältverk. Järnhalten i råmalmen och förekomsten av föroreningar påverkar både bearbetningen och priset, eftersom högre järnhalt kräver mindre energirik efterbehandling.

Användning och marknad: huvudanvändningen av järnmalm är som råvara i stålindustrin. Denna råvara omvandlas vanligtvis i masugnar eller direktreduktionsanläggningar där järnet avlägsnas från malmen och vidare bearbetas till stål.

Globalt domineras produktionen av Australien och Brasilien. Europeisk produktion kommer framför allt från Sverige och Ryssland. Sverige är känt för Kiruna-området, där järnmalmsgruvor har varit bland världens största under lång tid och fortsatt utgör en viktig källa för europeisk järnmalm.

Miljö och samhälle utgör centrala aspekter av gruvdrift: gruvverksamhet kräver energi och vatten, och hantering av avfall samt rehabilitering av tidigare gruvområden är viktiga frågor i modern praxis.