Immunmodulerande

Immunmodulering avser egenskaper eller medel som förändrar immunsystemets svar. Den kan innebära att försvarsreaktioner förstärks eller dämpas, beroende på sammanhang och mål.

Många immunmodulerande åtgärder verkar på olika nivåer i det immunologiska nätverket, inklusive den innata och den adaptiva immuniteten. De kan påverka aktivering och differentiering av lymfocyter (T- och B-celler), funktion hos dendritiska celler och makrofager, samt produktionen av cytokiner och kemokiner. Effekterna kan därigenom förändra antigenpresentationsprocessen, immunminne och cytotoxisk aktivitet.

Exempel på immunmodulerande medel inkluderar immunstimulerande cytokiner som interferon och IL-2, samt immunoterapeutiska monoklonala antikroppar och andra biologiska agenter som riktar eller förstärker immunsvaret mot sjukdomar som cancer. Immunmodulerande läkemedel kan vara immunstimulerande eller immunosuppressiva, vilka används för att behandla autoimmuna sjukdomar eller underlätta organttransplantation. Utöver läkemedel används vacciner och vissa kosttillskott som anses ha immunmodulerande effekter, där evidensen varierar.

Användningsområden inkluderar behandling av vissa cancerformer, autoimmuna sjukdomar, transplantationskirurgi, infektionssjukdomar och hudsjukdomar. Effekter och biverkningar varierar mellan medel och patienter, och de flesta immunmodulerande behandlingar kräver medicinsk övervakning. Reglering sker inom läkemedelslagstiftning samt kliniska prövningar.

Forskningen inom området fokuserar på hur immunsvaret kan styras mer precist, bland annat genom personlig immunmodulering och mikrobiomets roll i immunreglering. Målet är ökad effekt med färre oönskade reaktioner.