Höjdriktning

Höjdriktning är beteckningen för riktningen där höjden ökar, alltså den lokala vertikalen i ett referenssystem. Den utgår från en uppåtpekande riktning som ungefär följer gravitationens riktning och är orienterad i förhållande till den horisontella planet. I praktiken används höjdriktningen som bas för att definiera vad som anses vara uppåt i kartor, byggnation och olika mätningar.

I geodesi och kartografi utgör höjdriktningen en viktig komponent när man beskriver vertikala avvägningar och övergångar mellan olika koordinatsystem. Den är nära kopplad till den lokala geoidens eller gravitationsfältets riktning. Eftersom gravitationen och geoidens form inte är identiska över hela planeten kan höjdriktningen variera något mellan platser och över små områden.

Mätning och bestämning av höjdriktningen sker med olika instrument och metoder. Inclinometrar och gräns- eller nivelleringsinstrument används för att bestämma den vertikala riktningen i fält; modern teknik som GNSS i kombination med gravitationsmodeller kan också uppskatta höjdriktningen med hög noggrannhet. Att känna till höjdriktningen är viktigt vid konstruktion, flyg- och fartygsnavigering samt vid tekniska beräkningar där vertikala komponenter spelar en central roll.

Se även relaterade begrepp som höjd/altitud (vinkel förhöjd över horisonten), horisontell plan och zenit. Höjdriktningen skiljer sig från andra riktningar genom att den utgår mot uppåt och används för att beskriva vertikal orientering i olika discipliner.