Hormonresistens

Hormonresistens avser ett tillstånd där vävnader har nedsatt eller utebliven respons på ett hormon, trots normala eller förhöjda plasmanivåer. Det skiljer sig från hormonbrist, där kroppen inte producerar tillräckligt med hormon. Hormonresistens kan vara till följd av receptordefekter, förändringar i signalvägarna efter receptoraktivering, förändrad receptorexpression eller autoantikroppar som inaktiverar hormonets effekt. Kronisk överstimulering av en vävnad kan också leda till nedreglering av receptorer och minskad känslighet.

Orsakerna är varierande och kan vara genetiska eller förvärvade. Genetiska mutationer i hormonsreceptorer eller i deras signalkedjor kan ge medfödda resistenssituationer. Andra mekanismer inkluderar inflammatoriska eller metabola faktorer som förändrar insulinnssignalering, eller autoantikroppar som hämmar hormonets verkan. Exempelvis anses insulinresistens vara vanligt vid typ 2-diabetes och metabola syndromet; resistens mot tyroideahormon förekommer i resistens mot tyroideahormon (RTH) där TH-receptorer är muterade; GH-resistens förekommer vid Laron-syndrom som orsakas av GH-receptordefekt.

Diagnosbasen innefattar kliniska tecken, mätningar av höga hormonnivåer som inte återspeglar effekt i målvävnader och ibland genetiska tester. I forskning används metoder som euglykemisk hyperinsulinemisk clamp, medan kliniska diagnoser ofta stöttas av surrogatmått som HOMA-IR.

Behandling är projektbaserad och riktas mot underliggande orsak och vävnadens känslighet. Livsstilsåtgärder och viktminskning är centrala vid insulinresistens, medan farmakologisk behandling (till exempel metformin) kan förbättra insulinkänsligheten. Vid sällsynta genetiska resistenssjukdomar kan specifika terapier som IGF-1 vara aktuella. Prognos varierar beroende på etiologi och hur tidigt behandlingen påbörjas.