Gåförmåga

Gåförmåga är en term inom vård och rehabilitering som beskriver en persons förmåga att gå. Den omfattar inte bara att ta ett eller flera steg utan också hur långt, hur snabbt och hur stabilt gången sker, samt i vilken grad personen kan färdas självständigt med eller utan stöd av hjälpmedel. Gåförmågan är central för vardagsfunktioner som att ta sig mellan rum, utomhus och delta i sociala aktiviteter.

Gångförmågan bedöms utifrån distans, gånghastighet, stabilitet och behov av stöd. Den innefattar även förmågan att klara olika miljöer och terräng samt användning av hjälpmedel som käpp eller rullator. I klinisk praxis bedöms oftast självständigheten i gång, om stöd krävs och i vilken grad personen kan färdas mellan olika platser i hemmet och i samhället.

Vanliga objektiva tester som används är Timed Up and Go (TUG), 10-meters gångtest och 6-minuters gångtest (6MWT). Gånghastighet mäts ofta som meter per sekund och fungerar som en generell indikator på funktionell rörlighet. Subjektiva bedömningar kan komplettera testresultaten och inkludera patientens egen upplevelse av gångförmågan samt rädsla för fall.

Faktorer som påverkar gåförmågan inkluderar ålder, kroniska sjukdomar (t.ex. stroke, Parkinsons sjukdom, osteoartros, diabetes med distal neuropati), smärta, vikt, muskelstyrka, balans och medicinering. Smärta och trötthet kan begränsa gångförmågan liksom miljömässiga hinder. Behandling syftar ofta till att förbättra gångförmågan genom fysioterapi, styrketräning, balansträning, förbättrad kondition samt anpassningar av miljön och användning av lämpliga hjälpmedel.

Se även rörlighet, gånganalys och fysioterapi.