Gångförmågan

Gångförmågan avser den totala förmågan att gå och kontrollera kroppsrörelser under gång över olika avstånd och underlag. Den innefattar gånghastighet, uthållighet, balans, koordination samt styrka i ben och bålkärnan och hur väl kroppen kan anpassa sig till miljön. Gångförmågan är en viktig del av allmän funktion och självständighet i vardagen.

Denna förmåga påverkas av ett flertal faktorer, bland annat ålder, kroppsvikt, muskelstyrka, ledstatus och smärta, samt sjukdomstillstånd som stroke, Parkinsons sjukdom, demens, osteoartrit eller perifer nervskada. Psykiska faktorer, syn och vestibulär funktion samt miljöförhållanden och användning av hjälpmedel spelar också roll. Tillstånd som försämrar gångförmågan ökar ofta risken för fall och begränsar vardagsaktiviteter.

Bedömning av gångförmågan görs ofta med kliniska tester och instrumentell analys. Vanliga funktionella mått inkluderar gånghastighet över en kort sträcka (till exempel 4 meter), 6-minuters gångtest för uthållighet, och Timed Up and Go-testet. Andra bedömningar kan innefatta gång- och balansskalor samt instrumentell gånganalys med rörelse- och trycksensorer. Dessa tester används för att utvärdera baseline, följa förändringar under rehabilitering och bedöma fallrisk.

Interventioner syftar till att förbättra eller bibehålla gångförmågan. Särskilda träningsprogram fokuserar på gångträning, styrka, balans och uthållighet, ofta kompletterade med gångteknikövningar och ibland användning av hjälpmedel som käpp, rollator eller ortoser. Miljöanpassningar, rätt skor och behörig medicinsk hantering av underliggande tillstånd är också centrala delar av vården.

Gångförmågan studeras inom geriatrik, rehabilitering och neurology, och är särskilt viktig hos äldre och patienter med neurologiska eller ortopediska tillstånd. Förbättrad gångförmåga är ofta synonymt med ökad självständighet och bättre livskvalitet.