Gruppidentiteten

Gruppidentiteten är den psykologiska och sociala känslan av tillhörighet till en viss grupp samt den mening och det emotionella värde som kopplas till medlemskapet. Den uppstår genom social kategorisering där människor uppfattar sig själva och andra som tillhörande ingrupp eller utgrupp, samt genom gemensamma normer, symboler, ritualer och gemensamma erfarenheter.

Dimensioner av gruppidentitet inkluderar kognitiv identifiering (uppfattningen av att tillhöra gruppen), affektiv anknytning (emotionell betydelse av medlemskapet) och beteendemässigt engagemang (viljan att delta i och försvara gruppen). Gruppidentiteten kan vara kopplad till olika nivåer och kontexter, till exempel nationell, etnisk, yrkesmässig, religiös eller onlinebaserad.

Teorierna som ofta används för att förstå gruppidentitet inkluderar social identitetsteori, som förklarar hur gruppmedlemskap formar självbild och in- eller utgruppsfavorisering, samt själv-kategoriseringsteori, som betonar hur människor kategoriserar sig själva i vardagen och följer gruppnormer. Forskning betonar också begrepp som identitetens centralitet och möjlig identitetsskiftning i olika situationer.

Funktioner och konsekvenser av stark gruppidentitet kan vara positiva, bland annat ökad samhörighet, samordning och kollektiva handlingar. Samtidigt kan stark grupptillhörighet leda till exkludering, diskriminering eller konflikter när gränser hårdnar eller andra grupper upplevs som hot.

Utveckling och förändring av gruppidentitet är dynamisk; hot, kris eller novosyn kan stärka solidaritet, medan kontakt över gruppgränser eller förändrade normer kan omforma identiteten över tid. Begreppet används inom sociologi, psykologi, organisational forskning och samhällsdebatt för att förstå grupprocesser, mångfald och konfliktlösning.