Glasfibrerna

Glasfibrerna är tunna trådar av glas som tillverkas genom att smälta glas och dra ut smältan genom små munstycken i en fiberiseringsprocessen. De vanligaste typerna i industriell användning är E-glas, S-glas och D-glas. Glasfibrerna används som förstärkning i polymera material och som isolering i byggnader. Diametrarna varierar oftast mellan cirka 5 och 25 mikrometer, beroende på avsedd applikation och tillverkningsteknik.

Egenskaperna kännetecknas av hög draghållfasthet, relativt hög styvhet och låg densitet, vilket ger god styrka per vikt. Glasfibrer har också utmärkt kemisk resistens och god elektrisk isolering. Dess termiska stabilitet varierar mellan glasvarianter och beroende på polymermatris; kontinuerlig exponering överstiger ofta 150–300 °C för standardfibrer, medan specialfibrer tål högre temperaturer. De har generellt låg värmeledningsförmåga jämfört med metaller.

Tillverkningen sker genom smältglas som dras ut genom keramiska bussningar till tunna fibrer, vilka kyls och torkar. Olika processer används beroende på glasvariant och avsedd slutprodukt: kontinuerlig fiberisering för förstärkningar i kompositmaterial eller textila garn och rovingfibrer för olika polymermatriser. Efter fiberisering appliceras vanligtvis sizingmedel som förbättrar vidhäftningen till polymermatriser och skyddar fibrerna under hantering.

Användningar inkluderar glasfiberförstärkta polymerer (GFRP) i fordons-, bygg- och vindkraftsindustrin, samt isoleringsprodukter som glasull. Glasfibrer används även i specialapplikationer som armering i betong och i vissa optiska eller elektriska komponenter där isoleringen krävs. Produkterna är ofta valda för sin kombination av styrka, vikt och kemisk tålighet.

Hälsa och säkerhet: vid bearbetning av glasfibrer kan damm eller fiberfragment irritera hud, ögon och luftvägar. Långvarig exponering av respirabla fibrer kan vara hälsofarlig; användning av skyddsutrustning och god ventilation rekommenderas.