Färgkonstans

Färgkonstans är en perceptuell egenskap hos synsystemet som gör att uppfattningen av färgen hos ett föremål förblir relativt konstant när belysningen i scenen förändras. Trots olika spektrala sammansättningar i det reflekterade ljuset uppfattar vi ofta samma färg, till exempel ett grönt löv som ser grönt ut både under solljus och under artificiell belysning.

Färgkonstans uppnås genom flera mekanismer, bland annat kromatisk anpassning, där ögats koner vänjer sig vid den rådande ljuskällan och därmed minskar färgernas variation. Dessutom spelar scenkontexten en viktig roll: omgivningens färger, belysningsförhållanden och skuggor ger ledtrådar som hjärnan använder för att tolka färgen hos objektet. Retinex-teorin betonar att färguppfattningen bygger på jämförelser av färginformation över olika delar av bilden.

Färgkonstans kan beskrivas i termer av två huvudsakliga dimensioner: ytfärgkonstans, där färgen hos en yta uppfattas som konstant under olika belysningar, och ljuskonskonstans (illuminant color constancy), där uppfattningen påverkas av färgen hos ljuset som belyser scenen.

Historiskt har färgkonstans studerats sedan 1800-talet, med bidrag från forskare som Hermann von Helmholtz och Ewald Hering. Modern forskning tog fart med Edwin Lands Retinex-teori på 1960-talet, vilken betonar jämförelser över bilden som grund för färguppfattningen.

Färgkonstans är centralt för objektigenkänning och färguppfattning inom natur och teknologi. Den används i färgkorrigering och färghantering i fotografi och bildbehandling, samt i datorseende och kvalitetskontroll där färger ska bedömas oberoende av varierande belysning.