Funktionsstörningar

Funktionsstörningar är tillstånd där symtom påverkar kroppsfunktioner utan att en tydlig organisk sjukdom kan påvisas vid klinisk utredning. Begreppet används inom medicinen för att beskriva en bred grupp tillstånd där patientens upplevelser av nedsatt funktion är betydande men där utredningar ofta inte finner en enskild, klar orsak.

De vanligaste områdena är funktionella mag-tarmsstörningar (till exempel irritabel tarm och funktionell dyspepsi), funktionella neurologiska störningar (symtom som liknar neurologiska sjukdomar men saknar bevisad skada) samt funktionell smärta och somatiska syndrom (såsom fibromyalgi). Andra exempel är olika tillstånd som påverkar sömn, energi eller allmänt välbefinnande.

Orsakerna anses vara multifaktoriella och innefatta biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Man betonar ofta centrala mekanismer som sensorisk överkänslighet och förändrad reglering av symtom i hjärna och kropp. Stress, förväntningar och inlärda beteenden kan förstärka upplevelsen av besvär.

Diagnos bygger ofta på noggrann anamnes och klinisk utredning samt uteslutning av organisk sjukdom. För funktionella mag-tarmsstörningar används ofta Rome-kriterierna; vid funktionella neurologiska störningar tillämpas särskilda diagnostiska kriterier som betonar det psykosociala sammanhanget och den kliniska förekomsten av funktionella symptom.

Behandling är ofta interprofessionell och fokuserar på symtomlindring, psykologiska och beteendemässiga strategier samt livsstilsförändringar. Kognitiv beteendeterapi, fysioterapi, utbildning och stresshantering är centrala, medan läkemedel oftast används för specifika symptom. Prognosen varierar; många förbättras med rätt vård, medan andra har långvariga besvär.