Faserkontrastmetoder

Faserkontrastmetoder är imagingtekniker som syftar till att framhäva fibrer och fiberstrukturer i material, textilier eller biologisk vävnad. Genom olika optiska kontrastmekanismer ökar de synligheten av fiberorientering, morfologi och defekter som kan vara svåra att se med konventionell ljusmikroskopi.

Kontrasten skapas av skillnader i optiska egenskaper mellan fiber och omgivning, exempelvis brytningsindex, birefringens, absorption eller fluorescens. Val av metod beror på provets transparens, önskad upplösning och hur mycket invasiv metod får vara.

Vanliga metoder innefattar polariserad ljusmikroskopi och birefringensbaserad kontrast för att avslöja orientering i polymerfibrer; differential interference contrast (DIC) eller Nomarski-kontrast för rand- och texturdetaljer; samt fas-kontrast eller mörkfältsmikroskopi för att framhäva tunna eller svagt kontrasterande fibrer. Fluorescensbaserade metoder används när fibrer märks eller när specifika komponenter ska visualiseras. Avancerade tekniker som konfokalmikroskopi, flerfunktionssystem och optisk kohesionstomografi (OCT) erbjuder optisk skivbildning och djupinformation i tjockare prover eller kompositmaterial. Kemisk kontrast genom Raman- eller FTIR-imaging ger materialspecifik information.

Användningar inkluderar kvalitetskontroll av fiberförstärkta kompositer, kartläggning av fiberorientering i textilier och studier av biologiska fibrer. Begränsningar inkluderar behov av specialutrustning, provberedning och potentiell skada på känsliga prover samt tidskostnad.