Exponeringsgränserna

Exponeringsgränserna är reglerade gränsvärden för hur stor exponering en person får utsättas för under arbete till farliga ämnen eller fysiska faktorer. De utgör en central del av arbetsmiljöarbetet och syftar till att skydda arbetstagare mot negativa hälsoeffekter genom att ange hur höga koncentrationer eller intensiteter som är tillåtna över viss tidsperiod.

Gränserna kan omfatta kemiska ämnen och olika fysiska faktorer. För kemikalier anges ofta resultat i milligram per kubikmeter (mg/m3) eller parts per miljon (ppm), medan fysiska faktorer som buller och vibrationer mäts i respektive enheter. Vanliga former är ett tidsviktat medelvärde över åtta timmar (8h-TWA) och ett korttidsvärde över cirka 15 minuter (STEL). Vissa ämnen eller arbetsmoment kan ha särskilda eller extra värden.

Tillämplighet och efterlevnad: Arbetsgivare ska bedöma arbetsplatsens exponering, genomföra mätningar eller använda beräkningsmodeller och vidta åtgärder för att hålla exponeringen under gränserna. Åtgärder kan innefatta tekniska lösningar som ventilation, förändrade arbetsrutiner eller användning av personlig skyddsutrustning. Vid närhet till eller överskridande av gränserna ska åtgärder vidtas omedelbart och uppföljning göras.

Rättslig ram: Inom EU finns indikativa (vägledande) arbetsmiljögränsvärden som stöd, medan medlemsländerna beslutar om och publicerar bindande gränsvärden i nationella föreskrifter. I Sverige tillämpas dessa via Arbetsmiljöverket och relevanta föreskrifter som berör specifika ämnen och situationer. Mätning och dokumentation av exponering används kontinuerligt i riskbedömningar och arbetsmiljöplanering.