Entitetsrelationsmodellering

Entitetsrelationsmodellering (ER-modellering) är en metod för datamodellering som används vid databassystemens design. Den gör det möjligt att beskriva vad databasen ska hantera i form av entiteter, deras attribut och relationer mellan entiteterna. Syftet är att fånga affärsregler och strukturera informationen på ett konsekvent sätt.

Huvudkomponenter inkluderar entitet, attribut och relationer. En entitet representerar en sak av intresse, till exempel Person eller Order. Attribut är egenskaper hos entiteterna, såsom namn, födelsedatum eller orderdatum. En relation anger hur entiteter hänger ihop; relationstyper kan vara en-till-en, en-till-många eller många-till-many. Viktiga begrepp inkluderar nycklar (primärnyckel), samt identifierande och icke-identiferande relationer, deltagande (alltid/valfritt) och kardinalitet.

I ER-modeller används vanligtvis ER-diagram för att visuellt representera entiteter, attribut och relationer. Vanliga notationsstilar är Chen-notation och Crow’s Foot. I praktiken används ofta både ER- och UML-diagram i designfasen.

Processen innebär att identifiera relevanta entiteter och relationer utifrån verksamhetens krav, definiera attribut och nycklar, samt skapa ett ER-diagram. Den konceptuella modellen kan mappas till en logisk modell som matchar en relationsdatabas, där relationer implementeras som främmande nycklar bakom tabeller. Normalisering används ofta för att eliminera redundans.

Historik: ER-modellen introducerades av Peter Chen 1976 som en teoretisk struktur för databashämtning.

Användningsområden och begränsningar: ER-modellering är grundläggande i databassdesign och används i många domäner, från företagsdata till forskning. Nackdelar inkluderar att komplexa verklighetsmodeller kan bli svåra att underhålla och att ER-diagram inte alltid speglar prestandafrågor eller icke-relationell data. Modern praxis kombinerar ER-modellering med andra metoder och verktyg.