Dosgränser

Dosgränser är lagstadgade eller myndighets fastställda gränser för hur stor stråldos en person får utsättas för från joniserande strålning. Syftet är att skydda människor mot strålningsrelaterade hälsorisker och att främja säkra arbets- och medicinska praktiker. Dos mäts i sievert (Sv) eller millisievert (mSv). Oftast används den effektiva dosen, men även doser till specifika organ kan anges i vissa sammanhang.

internationella och nationella ramar

På internationell nivå utgår dosgränserna från ICRP:s rekommendationer och Euratomdirektiv. Vanliga gränser är cirka 20 mSv per år för arbetstagare, i genomsnitt över fem år, med högst 50 mSv i ett enskilt år. För allmänheten är gränsen vanligtvis 1 mSv per år från alla källor (exklusive naturlig bakgrund och medicinsk användning). I Sverige implementeras dessa mål av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM). Arbetsgivare ska övervaka exponeringsnivåer, tillhandahålla persondosimetrar och föra dosjournaler samt vid behov vidta åtgärder för att hålla doserna under gällande gränserna.

tillämpning och skyddsåtgärder

Inom medicinsk användning följer dosgränserna rätten till rättfärdigad och optimerad exponering, i linje med principerna för strålskydd: rättfärdigande, optimering och dosgränser. Specifika arbetsförhållanden kan kräva särskilda skyddsåtgärder, till exempel vid graviditet för att skydda fostret och minska onödig exponering.

övervakning och efterlevnad

Övervakning sker genom persondosimetrar och registrering i nationella stråldosregister, samt regelbundna inspektioner och utbildning. Överträdelse av dosgränser kan leda till administrativa åtgärder och behov av åtgärder för att återgå till föreskrivna nivåer.