Diffusionsviktad

Diffusionsviktad bildgivning, eller diffusion-weighted imaging (DWI), är en magnetresonansbildteknik som gör det möjligt att observera det slumpmässiga Brownsk rörelse av vattenmolekyler i vävnad. Den diffusionella rörligheten fångar information om vävnadsmikrostrukturer, såsom celltäthet, membranbarriärer och det extracellulära rummet, vilket gör DWI särskilt användbar för att identifiera patologiska förändringar.

Principen bygger på diffusion-sensitiva gradienter som appliceras före och efter en refokuseringspuls enligt Stejskal–Tanner-analysen. Värdet som beskriver hur starkt vävnadens diffusion påverkas kallas b-värde och mäts i s/mm^2. Kliniska protokoll använder ofta bilder med b-värden runt 0 och cirka 1000 s/mm^2. Från bilder med flera b-värden kan man beräkna en ADC-karta som speglar den faktiska diffusionen i varje voxel.

Tolkningen innebär att vävnad med begränsad diffusion, till exempel vid cytotoxisk ödem i akut stroke eller hög cellsamling vid vissa tumörer och abscesser, uppvisar hög signal på hög-diffusionsviktad bild och lågt ADC-värde. Diffusionsviktad bild används ofta som första snabba undersökning vid misstänkt akut stroke och för att skilja bakomliggande orsaker till förändringar i hjärnan. Diffusionsviktad bild används också i onkologi och infektiologi för diagnostik och lesionskarakterisering.

Begränsningar innefattar känslighet för rörelse och geometriska artefakter i EPI-sekvenser, samt att diffusion inte mäter en specifik molekylär egenskap utan ger information om vävnadsstrukturer. T2-relaterad överföring (t2 shine-through) kan ibland förvirra tolkningen; därför används alltid ADC-bilden tillsammans med DWI. Diffusionsviktad bild är ofta en del av ett större bilddiagnostiskt paket, inklusive diffusionstensorbildning (DTI) och perfusionstekniker.