Blodtillgången

Blodtillgången avser den mängd blod som når kroppens vävnader via cirkulationssystemet. Den är avgörande för syre- och näringstillförsel samt avlägsnande av koldioxid och andra metabola avfallsprodukter. Blodtillgången varierar mellan olika organ och beror på hjärtats pumpförmåga, blodvolym, blodtryck och den regionala regleringen av kärlflödet.

Blodflödet leds via artärer, arterioler och kapillärer som förbinder blodkärlssystemet med varje vävnad. Den lokala regleringen av kärlflöde sker genom autoregulation och endoteliala signalsubstanser som NO och adenosin; när vävnaden ökar sin metabola aktivitet krävs ökat blodflöde. Samtidigt kan det sympatiska nervsystemet justera kärltonus och därmed tilldelningen av blod till olika organ. Totalt blodflöde påverkas av hjärtminutvolym, blodvolym och systemiskt kärlmotstånd.

Vid sjukdom eller skada kan blodtillgången minska, till exempel vid arteriell ocklusion, hypovolemisk eller distributiv chock eller vid sviktande hjärtfunktion. Otillräcklig blodtillgång leder till vävnadshypoxi och organsvikt om kompensationsmekanismer inte räcker till. Kroppens svar innefattar ökad hjärtverksamhet, perifer vasokonstriktion och omfördelning av blod till vitala organ; senare kan laktatbildning och systemisk inflammation uppstå.

Bedömning och behandling syftar till att återställa och upprätthålla adekvat blodtillgång. Det kan innebära vätsketillförsel, blodtransfusioner, vasopressor- eller inotropabehandling samt åtgärder för att återställa flödet i ocklusade eller skadade kärl. Diagnostik inkluderar kliniska tecken på perfusion, laboratorieparametrar som laktat och bilddiagnostik som Doppler-ultraljud eller CT-/MR-angiografi för att lokalisera flödesbegränsning.