Blodbildande

Blodbildande är ett adjektiv som beskriver vävnader, celler eller processer som bildar blod. Begreppet används främst inom biologi och medicin för att beteckna hematopoes, den process genom vilken blodets celler bildas: röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter). Blodbildande vävnad avser vanligtvis röda benmärgen, men extramedullär hematopoes förekommer under vissa utvecklingsstadier och i vissa kliniska tillstånd.

Hos vuxna är den huvudsakliga platsen för blodbildning röd benmärg i platta benens inre märghåligheter och i ändarna på långa rörben. Under fosterstadiet dominerar levern och mjälten som hematopoetiska organ, och efter födseln minskar leverns och mjältens roll. Benmärgen innehåller hematopoetiska stamceller som ger upphov till två huvudlinjer: myeloida och lymfoida.

Hematopoesen omfattar utvecklingen av tre huvudcellslinjer: erytrocyter, leukocyter och trombocyter. Stamceller i benmärgen därefter differentierar till olika progenitorceller som bildar dessa blodcellstyper. Denna process regleras av tillväxtfaktorer och hormoner som erytropoetin (EPO) och trombopoetin, samt koloni-stimulerande faktorer (G-CSF, GM-CSF), interleukiner och stamcellfaktor.

Kliniskt är blodbildning av stor betydelse: störningar kan leda till anemi, leukemi och andra hematologiska sjukdomar. Behandlingar inkluderar benmärgs- eller stamcellstransplantation samt användning av tillväxtfaktorer och stödterapier vid olika sjukdomstillstånd.