Beteendeprognoser

Beteendeprognoser är uppskattningar av sannolikheten att en individ eller en grupp kommer att uppvisa ett visst beteende i framtiden, baserade på empirisk forskning och teoretiska modeller. Begreppet används inom psykologin, kriminologin, socialt arbete och beteendevetenskapen för att förutsäga både kliniska och sociala utfall.

Metoder och data: Beteendeprognoser bygger på olika källor, såsom historiskt tidigare beteende, demografiska faktorer, psykologiska tester, aktuell psykisk hälsa, miljö- och situationsfaktorer samt ibland biologiska eller neuropsykologiska indikatorer. Analytiska metoder inkluderar statistiska modeller, maskininlärning, aktuarial riskbedömning och strukturerad klinisk bedömning, där riskfaktorer vägs samman till en sannolikhet. Man föredrar vanligtvis att skilja mellan statiska faktorer (som inte förändras över tid) och dynamiska faktorer (som kan förändras).

Användning: Beteendeprognoser används bland annat i klinisk behandling och riskreducering, i psykiatrisk planering, inom rättsväsendet och socialtjänsten samt i arbetslivs- och barn- och familjevårdarbete för att vägleda insatser, uppföljning och resursfördelning.

Begränsningar och etik: Prognoserna är probabilistiska och osäkra, vilket innebär att de inte kan förutsäga säkert vad som kommer att hända. Felklassificeringar kan få allvarliga konsekvenser och risk för bias, diskriminering samt integritets- och sekretessproblem. För att hantera detta krävs noggrann validering och kalibrering, öppen rapportering av metod och osäkerhet samt mänsklig övervakning och regelbunden omprövning när ny information blir tillgänglig. Eftersom beteende kan vara mycket kontextberoende och förändras över tid, är det viktigt att använda dynamiska bedömningar och kontinuerlig uppföljning.

Forskningens mål och policy: Forskning inom beteendeprognoser fokuserar på ökad rättvisa, transparens och användarsäkerhet. Förespråkas standarder och etiska riktlinjer som betonar användning som stöd för beslut snarare än som enda grund.