Betastrålare

Betastrålare är radionuklider som vid radioaktivt sönderfall avger betastrålning. Betastrålning består av beta-partiklar, som kan vara antingen elektroner (beta-minus) eller positroner (beta-plus). Vid beta-minus-sönderfall omvandlas en neutron i kärnan till en proton, en elektron och en antineutrino; den frigjorda elektronens partikel kallas betapartikel. Vid beta-plus-sönderfall omvandlas en proton till en neutron, en positron och en neutrino; positronen annihileras nästan omedelbart och kan avge gammastrålning som sekundär strålning.

Betastrålare är vanligtvis mindre penetrerande än gammastrålar och kräver avskärmning av plast eller tunna metallskivor för att reducera den biologiska dosen. Betastrålning orsakar betydande lokal ionisering i vävnad men har begränsad genomträngning i kroppen, vilket påverkar hur de används och hur de skyddas mot.

Användning och exempel: många betastrålare används i forskning och medicin. Vanliga exempel är kol-14 och tritium för spårning och dateringsändamål; strontium-90 och yttrium-90 i cancerbehandling; iodine-131 används både diagnostiskt och terapeutiskt vid sköldkörtelproblem; lutetium-177 och andra isotoper används i radiofarmaka för terapi. Betastrålar kan också användas i laboratorieexperiment och som spårämnen i miljö- och biologiforskning.

Säkerhet och reglering: hantering av betastrålare kräver skyddsåtgärder, dosbegränsningar och korrekt avfallshantering. Skyddsnivåerna anpassas efter isotop, energi och användningsområde, och arbetet regleras av nationella och internationella bestämmelser för kärnteknik och strålskydd.