Behandlingsgrundlaget

Behandlingsgrundlaget är ett begrepp inom hälso- och sjukvården som beskriver grunden för beslut om behandling och vård för en patient. Det anger vilka medicinska skäl och mål som ligger till grund för val av insatser, samt hur etiska och rättsliga aspekter beaktas. Behandlingsgrundlaget fungerar som en central utgångspunkt för vårdplanering och uppföljning.

Det omfattar flera komponenter, bland annat diagnos och medicinsk historia, prognos och bedömningar av nytta och risker med föreslagna behandlingar, evidensbaserade riktlinjer och tillgänglig evidens. Det inkluderar också patientens mål, värderingar och samtycke, samt bedömning av säkerhet, funktion och risker. Sociala faktorer, arbetsförmåga och omgivande resurser samt organisatoriska förutsättningar används även i bedömningen.

Processen innebär att efter bedömning formuleras Behandlingsgrundlaget i samråd med patienten och, när så behövs, ett multidisciplinarykt team. Den dokumenteras i patientjournalen och ligger till grund för en konkret behandlingsplan som beskriver mål, behandlingar, tidsram och kriterier för fortsatt behandling eller revidering. Planen bör uppdateras vid förändrade förutsättningar eller ny information.

Rättslig och etisk kontext är central: Behandlingsgrundlaget stödjer patientens självbestämmande och delaktighet samtidigt som det främjar säkerhet och professionell ansvarstagande. Den ska följa nationella riktlinjer och lagstiftning och avspeglas i vårdens kvalitetsarbete.

Användningen är bred och finns inom somatisk vård, psykiatri, rehabilitering och palliativ vård. Det är en levande process som anpassas efter nya bevis, patientens förändrade behov och resursförutsättningar.