Arbetsmakt

Arbetsmakt är ett svenskt begrepp som beskriver arbetskraftens eller arbetstagarnas makt i samhället och på arbetsmarknaden. Begreppet kan användas i två närliggande betydelser: som den kollektiva förhandlingsstyrka arbetstagare uppnår genom fackföreningar och arbetsgivaruppgörelser, och som den övergripande tillgången på arbetskraft i ekonomin — storlek, kompetens och tillgänglighet. I vanlig användning betonar termen arbetstagarens kapacitet att påverka löner, arbetsvillkor och politiska beslut genom organisering och kollektivt agerande. Den skiljer sig från arbetskraft, som tekniskt beskriver själva arbetsresursen i produktionen.

Användningsområden för arbetsmakt finns främst inom sociologi, ekonomi och politisk vetenskap. Inom dessa fält analyseras hur fackföreningar, kollektivavtal och möjligheten till strejk förstärker eller begränsar arbetsmarknadens förhandlingsstyrka. Arbetsmakt stärks av hög medlemsanslutning, rättsliga skydd och politisk mobilisering, medan den kan minska vid hög arbetslöshet eller svag facklig organisation.

Historiskt har arbetsmakt varit central i den svenska modellen, där samarbete mellan fackföreningar, arbetsgivare och staten har format löner och arbetsvillkor genom kollektivavtal och regleringar. Denna dialogbaserade ordning har bidragit till ekonomisk stabilitet men möter kontinuerlig granskning ur både arbetstagares och arbetsgivares perspektiv.

Inom ekonomisk och politisk teori ses arbetsmakt ofta som en aspekt av hur arbetskraftens värde och användning kan omvandlas till reell politisk och ekonomisk påverkan. I kritiska perspektiv betonas hur organisatoriska styrkor och allianser kan driva reformer eller motstånd mot nedskärningar och strukturförändringar på arbetsmarknaden.