Andningsstörningar

Andningsstörningar är ett samlingsbegrepp för tillstånd där andningen påverkas i viljan eller under sömn. De kan vara akut eller kroniska och kan påverka kroppens förmåga att ta upp syre och kasta ut koldioxid. Orsakerna är varierande och kan kräva olika behandlingar.

De två vanligaste huvudkategorierna är obstruktiva och centrala andningsstörningar. Obstruktiva orsakas av att luftvägarna är delvis eller helt blockerade, som vid sömnapné, astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL). Centrala störningar beror på att hjärnans kontroll över andningen är oregelbunden eller avstängd, vilket kan förekomma vid centrala sömnapnéer eller andra neurologiska tillstånd.

Symtomen varierar med orsak, men vanliga tecken är andfåddhet, snabb eller tungandning, väsande andning (ronkande), snarkning, sömnstörningar, trötthet och i allvarliga fall blåaktig missfärgning av läppar eller naglar.

Undersökningarna inkluderar noggrann anamnes och fysiska undersökningar, spirometri eller andra lungfunktionsprov, blodgaser och bilddiagnostik vid behov. För sömnapné görs ofta en sömnstudie (polysomnografi) för att mäta andningsuppehåll och syresättning under natten.

Behandlingen styrs av orsaken. Luftvägsvidgande mediciner såsom bronkodilaterare och antiinflammatoriska inhalationspreparat används vid astma och KOL. För sömnapné kan CPAP eller BiPAP i vissa fall kirurgisk intervention eller livsstilsåtgärder. Allmänt gäller rökstopp, ökad fysisk aktivitet, viktkontroll och vaccinationer mot influensa och pneumokocker.

Prognosen varierar beroende på diagnos och behandlingstolerans. Många med välfungerande behandling kan leva normalt, men allvarliga obstruktiva störningar kräver regelbunden uppföljning av vårdgivare.