Andningsstatus

Andningsstatus är en klinisk bedömning av en persons andning som används för att upptäcka och följa respiratoriska störningar. Begreppet innefattar både subjektiva och objektiva observationer för att avgöra om ventilation och gasutbyte är tillräckliga.

Vanliga komponenter i en andningsstatus är andningsfrekvens, rytm och djup; insats vid andning (till exempel användning av hjälpmuskulatur eller indragningar); hudfärg och tecken på cyanos; ljud vid auskultation (rassel, ronki, väsande andning eller stridor); hosta och upphostningar; samt mätbara värden som pulsoximetri (SpO2), arteriella blodgaser (ABG) och kapnografi. Vid dokumentation anges ofta position, syrgasbehandling och vilken enhet/FiO2 som används.

Andningsstatus bedöms genom inspektion, palpation, perkussion och auskultation och kompletteras med instrumentella mätningar. Det används i akutvård, intensivvård, primärvård och prehospital vård för att upptäcka tillstånd som respiratorisk insufficiens, astma, KOL-exacerbation, pneumoni och lungemboli. Förändringar i andningsstatus kan vara ett tidigt tecken på försämring och krav på intervention, som syrgas, bronkdilaterare, airwaysstöd eller ventilatorbehandling, beroende på orsak och allvarlighetsgrad.

En enstaka bedömning ger nyttig information, men serier av mätningar är ofta viktigare för att följa utveckling och svar på behandling. Klinisk tolkning måste ta hänsyn till patientens underliggande sjukdomar, medicinering och hemodynamiska status.