Andningsstöd

Andningsstöd är åtgärder som syftar till att upprätthålla eller återställa adekvat andning och gasutbyte hos patienter som har eller riskerar respirationssvikt. Det kan vara temporärt eller långsiktigt och används inom akutsjukvård, anestesi och intensivvård samt i andra vårdmiljöer där andningen är hotad eller påverkad av sjukdom.

Metoder för andningsstöd delas oftast in i icke-invasiva och invasiva. Icke-invasivt andningsstöd inkluderar tillförsel av syre via näskanyl eller annan mask, samt icke-invasiv ventilation såsom CPAP eller BiPAP där andningen assisteras utan att luftvägen behöver göras fri från ett endotrakealt eller trakeostomt rör. Invasivt andningsstöd innebär mekanisk ventilation genom endotrakeal tube eller trakeostomi, vanligt i svårare fall där patienten inte kan andas självständigt. Kompletterande åtgärder kan innefatta luftvägshantering (sugning, uppresning av huvud och övre kropp), fuktning av inandningsluft, och läkemedelsbehandling som bronkdilaterande eller inhalationsbehandling.

Indikationer för andningsstöd inkluderar akut eller försämrad respiratorisk fail, hypoxemi (lågt syre i blodet), hyperkapni (förhöjt koldioxid), respiratorisk distress, samt perioperativt behov eller vid neuromuskulära sjukdomar. Övervakning är central och omfattar syremättnad, koldioxidhalt i utandningsluften, blodgaser, ventilationsparametrar och patientens hemodynamiska status.

Risker och komplikationer kan uppkomma, särskilt vid invasiv ventilation, såsom infektioner (till exempel ventilatorassocierad pneumoni), barotrauma, hudnära skador och psykosociala påverkan. Beslut om andningsstöd inkluderar mål för vården, med fokus på återställande av egen andning och säker utsättning när det är möjligt. Patientens och närståendes delaktighet är central i vårdplanen.