återintroduktion

Återintroduktion, eller återföring, är den avsiktliga återplaceringen av en art till dess tidigare utbredningsområde där arten inte längre finns där. Den används inom bevarande biologi och ekosystemåterställning för att återställa ekologiska funktioner, öka genetisk mångfald eller återställa historiska landskap.

Planering och bedömning innebär att klargöra mål, genomföra risk- och lämplighetsbedömningar samt bedöma habitatets kvalitet. Viktiga faktorer är sjukdomsrisker, genetisk variation, tillgång på föda och lämpliga miljöförhållanden. Beslut om vilka individer eller populationer som ska användas baseras på genetisk lämplighet och närhet till målområdet. Genomförandet sker ofta i faser med pilotförsök och noggrann övervakning efter utsläpp.

Rättsliga och etiska aspekter kräver samråd med markägare, myndigheter och lokalsamhällen. Riskerna kan inkludera spridning av sjukdomar, konkurrens med inhemska arter, oönskad påverkan på jordbruk eller infrastruktur samt möjlig genetisk homogenisering.

Uppföljning och utvärdering mäter vanligtvis överlevnad, födelsetal och populationstillväxt samt eventuella effekter på ecosystemet. Om resultaten inte uppfyller målen kan förvaltningen justeras eller projektet omprövas.

Riktlinjer och principer: internationella riktlinjer, där IUCN:s Guidelines for Reintroductions and Translocations of Endangered Species framhäver noggrann riskbedömning, bred samråd och adaptiv förvaltning. Exempel på återintroduktioner finns över olika regioner och arter när syftet är att återställa ekologiska processer och karaktären i landskapet.