Överföringsavstånd

Överföringsavstånd, inom telekommunikation och relaterad teknik, är den maximala distansen mellan två kommunikationsenheter där mottagaren fortfarande kan uppfylla förväntad prestanda enligt en given konfiguration och kravnivå, till exempel datahastighet, bitfelhastighet eller robusthet mot störningar. Det används för att bedöma räckvidd och täckning i olika tekniker, från kortdistanssystem som NFC till långdistanssystem som mobilnät.

Vad som påverkar avståndet är flera faktorer. Sändareffekt, mottagarkänslighet, antennkonfiguration och frekvensband spelar stor roll, liksom miljö och hinder som byggnader, terräng eller väder. I praktiken uppstår även störningar och osignaler från andra källor, vilket kan försämra mottagningskvaliteten. För att förutsäga eller utvärdera överföringsavstånd används olika propagationsmodeller och begrepp som länkbudget, som tar hänsyn till fria och lokala förluster, antennvinster och bandbredd.

Beräkning och mätning av överföringsavstånd sker ofta genom länkbudget och fältmätningar. Teorier som fria rymdens path loss och mer komplexa modeller används för att uppskatta hur avståndet påverkas av miljön. I praktiken används både laboratorieprov och fältförsök för att fastställa realistiska gränser för en given teknik och installation.

Exempel på ungefärliga driftsområden för vanliga tekniker (under olika förhållanden):

- NFC: några centimeter upp till cirka 10 cm.

- Bluetooth: ungefär 10–100 meter, beroende på klass och miljö.

- Wi-Fi: inomhus vanligen 20–50 meter; utomhus under gynnsamma villkor upp till flera hundra meter.

- LoRa och liknande lågfrekventa tekniker: flera kilometer i goda förhållanden.

- Mobilnät: avståndet mellan användare och basstation varierar mycket och beror på cellstorlek och hinder; effektiva räckvidder kan vara flera kilometer under rätt förhållanden.

Överföringsavstånd är en central parameter vid design, planering och jämförelse av kommunikationssystem.